Vi lär våra döttrar att skydda sig själva, men glömmer bort att lära våra söner att inte ofreda en kvinna. I vårat samhälle är man rasist när man protesterar när en invandrare antastar en. All jävla skit får mig fan att må illa.

 

Samhället tittar åt andra hållet när en ung tjej blir antastad offentligt, när hon blir upptryckt mot en vägg i centrala stan och stelnar till is. De tittar åt andra hållet när han trycker sig alldeles för nära henne medans han smeker henne och säger åt henne att följa med henne bort.

 

Vi behöver inte fler facebook grupper om att det är fel att antasta människor. Vi behöver fler människor som vågar agera och inte bara reagera. Vi behöver föräldrar som lär sina barn att aldrig skada en människa, inte föräldrar som lär sina döttrar att skydda sig själva. Om man som tjej vill klara sig får man bära kniv, säger människorna i hennes omgivning och hon faller ihop gråtandes efteråt och inte en enda jävel vill se.
After this fight, she'll problably never want date. Have you ever been molested? I'm talking about a grown man tryna make you go down on them. Call you names and force his self on you.

 

Jag har gått självförsvar, men det hjälper inget alls mot pistoler och knivar. Det hjälper ingenting när du fryser till is och inte kan röra dig. Och det hjälper fan inte att höra att jag borde slagit honom, att jag borde sprungit... Han borde inte ha rört mig!

Jag tolererar det inte. Jag tolererar inte att bli antastad, jag tolerar inte att bli kallad rasist för att jag reagerade när en invandrare antastade mig. Det handlar inte om hans hudfärg, det handlar om hans beteende.

Jag sitter och kollar igenom gamla bilder från Värmland. Mitt fina paradis. Det enda stället som helhjärtat känns som mitt hem. Här sprang jag som barn, här lärde jag mig hur man borstar en häst och här föddes mitt enorma djurintresse.

 

Det var här jag försökte ta på grimman åt fel håll på världen mest perfekta häst, men hade den åt fel håll. Han buffade vänligt på rätt håll av grimman och när jag vände den stoppade han in mulen i grimman och tog ner huvudet så jag nådde att ta på den. När jag inte lyckades trä grimman över hans öron vinklade han dem åt mig.

 

Jag har så många fantastiska minnen ifrån Värmland, som när vi satt på gården och sjöng "vi fortsätter spela rock n roll men vi håller på att dö" med min pappa. När min dåvarande bästa vän Johanna följde med upp och bodde hos dem, och när vi åkte upp igen förra året och hyrde stuga.

 

Istället för att få sommarlov redan 28:e maj, har alla tvåor haft två veckors praktik. Under de två veckorna valde jag att stanna på skolan och studera, samma vecka började de dock renovera mitt gamla hus. Så jag fick flytta in i det nyrenoverade Storgården, i Jonathans gamla rum (och dessförinnan, Fredriks rum). Som sagt, min skola har någon grej med att erbjuda mig mina vänners gamla rum...

 

Det är hur som helst väldigt fräscha lokaler, och det märks att det är nyrenoverat! Jag kommer direkt från ett hus med trasigt tak, hål i väggarna osv, så detta boendet är som natt och dag från mitt förra. Vi kunde utnyttja sällskapsrummet och använda kylskåpet, vardagssaker som inte alls är självklara på ett internat.

 

Jag hann inte fotografera innan jag var på G att flytta ut, så det blev lite sista minuten bilder.

 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - 2014 är inte mitt år. Min fina mormor mår ännu sämre, kommer precis därifrån och ska egentligen bara hem och packa väskan för att tillbringa natten hos henne. Tack och lov för min HLR utbildning och för alla år mamma varit nära döden, jag lyckas hålla huvudet kallt mitt i paniken. Snälla mormor, var stark, du är det bästa jag har.

 

Förutom att ta hand om mormor får jag ta hand om denna lilla kissen som tillfälligt bor hos henne. Han är verkligen helt bedårande och lämnar inte hennes sida nu när hon är dålig. Förutom när jag kommer och matar honom förstås, han verkar ha accepterat mig. När vi först träffades i torsdags ville han överhuvudtaget inte komma fram från soffan, nu springer han fram och hälsar när jag kommer.  

 

 

Under detta året finns det ett väldigt begränsat utbud av bilder, eftersom jag gick in i väggen och knappt var på skolan någonting. Jag har facebook album där jag lagt upp i stort sett alla bilder jag tagit under åren på skolan, i albumet från ettan har jag 768 bilder, men från detta året har jag bara 261.

 

Hej alla fina bloggläsare!

 

Den senaste tiden har uppdateringen blivit allt sämre och handlat mest om min psykiska ohälsa, men eftersom bloggen inte bara handlar om foto utan även om mitt liv så vill jag inte undanhålla informationen. Tvärtom tror jag det är bra att våga prata öppet om hur dåligt man mår.

 

Jag var som sagt på psykakuten i tisdags och kom hem med antidepressiva och två lugnande mediciner. I tisdags tog jag en av tabletterna vid 15:00, och blev fruktansvärt hyperaktiv. Jag slängde mig upp på stolar, fönsterbrädan, låg på fönsterbrädan med halva kroppen utanför fönstret och pratade med Oscar (tur att jag bor på första våningen), hoppade i sängen och skuttade omkring. Visserligen har jag otroligt svårt att sitta still i vanliga fall, men så hyper är jag inte.

 

Men ingenting varar förevigt, så 17:00 - 22:00 sov jag som en stock tills Oscar väckte mig. Gick och la mig vid 01:00 igen och sov tills Oscar väckte mig vid 08:00. Därefter gick jag omkring som en zombie hela dagen och ansträngde mig för att inte somna ståendes medans ögonen gick i kors. Balansen var helt rubbad och jag kom på mig själv med att blunda stup i kvarten. Trots det lyckades jag hålla mig vaken tills eftermiddagen då jag fick 1-2 timmar sömn innan jag vaknade med andan i halsen och slog Oscar. Jag flög upp skitförbannad över att han inte förstod att det var middag (jag drömde att jag missade middagen och var jättearg över att Oscar inte ville dra och äta).

 

Jag som hade taggat att umgås med Toivo var så seg att han åkte hem efter en halvtimme igår. Idag har jag mått rätt bra men jag har inte tagit mina tabletter än och fasar lite över det. Usch!

 

Jag är motståndare till såkallade lyckopiller, jag anser att dagens läkare är för snabba med att medicinera oss. Vi tar medicin för allting men förtränger varför. Men när läkaren säger att han hade lagt in en på psyket om man inte hade trivts på skolan så biter man ihop och äter sina piller. Hur negativt det än är att jag är levande begravd och drömmer mardrömmar, så håller jag mitt humör i schack. Mina aggressionsproblem försvinner helt och hållet. Det borde ju vara positivt.

 

 

Igår spenderade jag alldeles för många timmar på psykakuten i Göteborg, någonting jag aldrig i mitt liv trodde att jag skulle göra. Det var en rätt läskig känsla. 

 

 

Tjejen framför mig verkar vara i min ålder och småpratar med sin pappa. De är lika varandra, och jag tänker att hon iallafall har sin pappa där i väntrummet. Väntrummet är trevligt inrett, ljusa gardiner och väggar, svarta och sköna fotöljer, nästan alla stolar är fulla. Östra psyk... Det enda som skiljer oss från allmänheten är de blå banden på våra handleder, våra dystra uppsyner (fast hade jag sett dem på stan hade jag aldrig gissat att de mår skit). En fikadel med kaffe, vatten och varm choklad finns. Under mina timmar har de fyllt på med mackor två gånger. Jag börjar bli trött på att vänta, några som kom efter mig har redan åkt hem igen. Men betyder det att jag gjorde rätt i att åka in? Borde jag stannat hemma? Oron är snanare trötthet och rastlöshet nu. Under mina timmar kommer det en ung tjej, smal som en pinne, som de vill väga, ett arabiskt par som kedjeröker på uteplatsen i flera timmarmen också en ung tjej som kommer med ambulans. 

 

En man i 30 års åldern anländer med polis och går liksom ambulanstjejen före oss andra i kön. Så jag väntar, sitter på den svarta stolen, pillar på armbandet och väntar och väntar och väntar. Jag har suttit här i 5 h och får inte gå ut och handla, för det är snart min tur. Det var åtminstone vad dem sa för två timmar sedan. Nu börjar jag undra hur länge jag ska sitta här."

 

När jag hade skrivit den sista meningen så blev jag inkallad till läkare. Efter en timmes samtal bestämde han sig för att skicka en remiss till min läkare, och skicka hem mig med två olika sorters piller (ett lugnande och ångestdämpande, och ett lugnande och sömndrivande) samt antidepressiva droppar. Han sa att eftersom jag trivs på skolan så ville han inte lägga in mig utan det är bättre att jag stannar i miljön jag trivs med.

 

För att lätta upp det trista inlägget lite slänger jag in tre studentbilder!

 

 

Fem timmars skypande med Oscar inatt, längsta skypesamtalet i mitt liv. Jag är helt död, jobbigt att dygna, haha. Jag hade förberett ett jättelångt blogginlägg som berättar varför jag är så oaktiv på bloggen just nu, men jag är inte redo att berätta. Men låt mig säga såhär, I wanna live not just survive tonight. Dödsångesten kryper upp längst min ryggrad och ibland glömmer jag bort att jag är fri och att det inte var såhär det skulle bli.

 

En vacker dag står han där med ett draget vapen. En vacker dag finns jag inte mer. Snälla, låt det vara många år bort. Det finns så mycket fint i denna världen jag vill hinna uppleva. Så jag förlorar rösten genom att sjunga alla mina favoritlåtar, sover för lite och är lika frispråklig som vanligt. Jag antar att min kamp är förlorad, så jag kan lika väl göra min sista tid på jorden så fin som möjligt.

 

Jag är så jävla rädd. Spring för livet om det är dig kärt, att slå tillbaka, det är det inte värt.

 

Mitt humör går verkligen upp och ner något fruktansvärt. Ena minuten är jag på topp, andra knappt medveten om att jag lever. Vissa dagar är betydligt bättre än andra, igår var en av dem. Alla tvåor samlades vid sjön, lyssnade på go musik (Meduza), drack, grillade och försökte värma oss vid elden. (Förutom Oscar som eldade upp lite av sin sko istället...) Påväg hem bestämde sig Toivo, jag och Oscar för att sova i en stuga istället. Noll värme, noll isolering och ett tunnt täcke som inte hjälpe alls. Jag fick knappt någon sömn alls, låg och skakade av köld hela natten. Vi var garanterat de sista från festen iallafall, 06:30 kom vi hem igen.

 

Det var ingen pigg tjej som storstädade rummet idag, satt på djursjukvård och övade på att spjälka gosedjurens ben och kväva låtsaseld med en brandfilt. Eller som fick vänta på rumsbesiktningen så länge att tre bussar hann gå innan avfärden hem. Dessutom fick jag inte nyckeln till mitt nya rum eftersom det inte var utstädat än, så jag löser det på måndag istället. 

 

Bilder ifrån Lillasysters spelning i Göteborg i helgen 

Kommer ni ihåg att jag var hos rektorn för ett tag sedan och la upp en plan för min skolgång? Förra veckan var det dags för möte hos henne igen, denna gången med 14 andra elever angående förändringar som sker på mitt naturbruksgymnasium. 

 

Då fick vi av misstag (en elev såg det i lärarrummet, tog kort och spred bilden till resten av årkursen) reda på att våra läsårstider är förändrade totalt. Det här är fruktansvärt krångligt att förklara för utomstående, så är det något ni undrar så kommentera gärna så förklarar jag ännu tydligare.

 

Som kompensation på att vi behöver ha 4 v praktik under sommarlovet, har vi alltid fått sluta i maj månad. Det är inte lagligt att vi elever har praktik över sommaren - så det kommer att tas bort. Problemet är att min klass hamnar i kläm - vi måste ha sommarpraktiken och samtidigt slutar vi i juni. Det innebär att vi får två månader extra skolgång. Vi begärde ett möte med förvaltningschefen som skickade två personer strax under henne. Detta ledde inte till någonting alls, bara mer undanflykter, "det är synd om er men vi nästa år kommer det bli jättebra." Vi är inte kvar nästa år, så varför ska vi lida? Alla våra lärare försvinner, några enstaka är kvar, så under sommaren ska de lyckas hitta nya lärare i alla ämnen. De kan inte garantera att de kommer hitta lärare på den korta tiden, men de kan garantera att om ett år är allting jättebra. Vi förlorar våran kvälls- och nattjour och istället ska lärare börja arbeta helg, kvällar och nätter. Vilken lärare vill ta det jobbet? Dagens lärare har det svårt nog att hinna med, att börja arbeta OB utöver sina lektioner är dem knappast intresserade av.

 

Det finns så mycket mer att säga, men jag sätter punkt här, för denna gången. Har ni frågor så ställ dem gärna så svarar jag. Bifogar en bild från artikeln i Boråstidningen. Häftigt att jag faktiskt blev intervjuad i media o är m detta, på elevernas intiativ. Media var inte välkomna, liksom personal på skolan, på mötet med förvaltningen enligt vad ledningen påstår är för att vi elever ska våga säga våran åsikt. Snopet när vi lämnade mötet och en och en droppade ut till media istället.

 

 

Igår sprang tiden förbi, umgicks med fina Elin i flera timmar från min förra klass. De tar studenten imorgon, vilket känns helt galet. Så hjälpte henne att packa ihop och tömma sitt rum, skönt med lite kvalitétid såhär i slutet! När jag och Elin började ettan så klickade vi verkligen inte. Hon tjatade hela tiden, gick mig på nerverna och följde efter, och alla pratade om det bakom hennes rygg. Tillslut sa jag åt henne att hon pratar alldeles för mycket och att vi inte kunde umgås för jag stod inte ut... Jag kommer ihåg att hon svarade att hon försöker tänka på att inte prata hela tiden och jag tyckte inte det märktes. 

 

Det tog oss faktiskt två år innan vi började umgås. Men förra året började vi umgås ensamma och fick gemensamma vänner vilket var väldigt trevligt.

 

   

 

Känns som livet går på repeat, en sönderspelad låt som vägrar lämna mig ifred. Jag tänker fortsätta kämpa, död är inget val. Är det någonting din död lärde mig var det att aldrig ge upp, att aldrig ge vidare denna smärtan till någon annan! Men jag förstår att du gav upp, spottade på livet och drog till himlen istället. Det gör så ont, min prinsessa är begraven under jord. Min prinsessa kommer aldrig mer öppna ögonen. Jag önskar att du kunde se hur mycket jag saknar dig. Om jag bara kunde göra allting ogjort igen. Det har gått sex år sedan du försvann, helt sjukt. Fyllde 19 förra månaden medans du inte ens fick fylla 15 år. Jag har upplevt så mycket, jag sjunger mycket men jag skriver ingenting längre. Blev erbjuden ett bokkontrakt med allt jag skrev i samband med din död, men jag kunde inte förmå mig att publicera det, än idag känns det lika främmande. Du var verkligen fantastisk och på många sätt la du ribban för min blivande flickvänner. Jag är tacksam för allting du gett mig, även din död lärde mig så mycket värdefullt. 

 

Jag trodde faktiskt aldrig jag skulle falla för någon på riktigt igen, men när troskillen lägger armarna om mig känns det som jag har hittat hem igen. Och för första gången är jag helt övertygad om att du inte hade något emot det. Du hade älskat honom, precis lika mycket som jag gör. Jodå tjejen, han är precis lika knasig som smeknamnet. Det är väl därför han råkade springa iväg med mitt hjärta. 

 

 

 

April firades in med att jag ställde mig framför kameran för omväxlingsskull och skadade mig. 

 

Jag skrev ytterligare ett till inlägg om min hudvård, tog detaljbilder på huset på internatet, gick vilse i skogen, åkte på dagsutflykt till hornborgasjön för att fotografera tranor, Skövde och Sjötorp påväg till Värmland - otroligt sjuk.

 

På sätt och vis känns det som jag har hunnit jätte mycket denna månaden, men samtidigt känns det som jag inte gjort ett dugg. Jag fyllde även år och träffade mina älskade syskonbarn, somliga flera gånger under månaden! 

 

Månadens debattinlägg handlade om vänsterextremister, och månadens favoritbild är efter mycket funderande följande tranbild. 

Igår kom min storebrors flickvän hit med sin dotter så vi satt ute på gården några timmar och pratade. Fick återigen chansen att fotografera gullungen, när man tar fram kameran stannar hon upp och tittar in i kameran - riktig fotolins. När jag fotograferade hennes fem år äldre storebror i lördags utbrast han, "måste du fota MIG?" Åh, älskade barn... Jag har så mycket bilder, har utan tvekan tagit de finaste barnporträtten hittils. Men jag står ändå på mig om att det är bättre att inte exponera barnen på min blogg.

 

Finns det någonting du inte vill visa på din blogg fotomässigt? Varför, varför inte?