Igår spenderade jag alldeles för många timmar på psykakuten i Göteborg, någonting jag aldrig i mitt liv trodde att jag skulle göra. Det var en rätt läskig känsla. 

 

 

Tjejen framför mig verkar vara i min ålder och småpratar med sin pappa. De är lika varandra, och jag tänker att hon iallafall har sin pappa där i väntrummet. Väntrummet är trevligt inrett, ljusa gardiner och väggar, svarta och sköna fotöljer, nästan alla stolar är fulla. Östra psyk... Det enda som skiljer oss från allmänheten är de blå banden på våra handleder, våra dystra uppsyner (fast hade jag sett dem på stan hade jag aldrig gissat att de mår skit). En fikadel med kaffe, vatten och varm choklad finns. Under mina timmar har de fyllt på med mackor två gånger. Jag börjar bli trött på att vänta, några som kom efter mig har redan åkt hem igen. Men betyder det att jag gjorde rätt i att åka in? Borde jag stannat hemma? Oron är snanare trötthet och rastlöshet nu. Under mina timmar kommer det en ung tjej, smal som en pinne, som de vill väga, ett arabiskt par som kedjeröker på uteplatsen i flera timmarmen också en ung tjej som kommer med ambulans. 

 

En man i 30 års åldern anländer med polis och går liksom ambulanstjejen före oss andra i kön. Så jag väntar, sitter på den svarta stolen, pillar på armbandet och väntar och väntar och väntar. Jag har suttit här i 5 h och får inte gå ut och handla, för det är snart min tur. Det var åtminstone vad dem sa för två timmar sedan. Nu börjar jag undra hur länge jag ska sitta här."

 

När jag hade skrivit den sista meningen så blev jag inkallad till läkare. Efter en timmes samtal bestämde han sig för att skicka en remiss till min läkare, och skicka hem mig med två olika sorters piller (ett lugnande och ångestdämpande, och ett lugnande och sömndrivande) samt antidepressiva droppar. Han sa att eftersom jag trivs på skolan så ville han inte lägga in mig utan det är bättre att jag stannar i miljön jag trivs med.

 

För att lätta upp det trista inlägget lite slänger jag in tre studentbilder!