Nu kickar jobbet igång på allvar! Ni ska förövrigt se min jobbtröja, den är snorful... Jag vet inte vad det är med cuper men som personal får vi alltid hemska färger som syns på en mils avstånd. Tillskillnad från tidigare år tar dem dessutom närvaro på oss, jag undrar om de verkligen kommer fortsätta med det hela veckan eller inser att det är lite omöjligt att pricka oss - de märker väl själva om jobbet blir gjort och lönen är ju fast ändå så antalet timmar borde inte räknas... Imorse var dem inte ens upp när vi var där.

 

Det hände förövrigt en lite lustig sak på jobbet igår, vi anställda stod och pratade när det kom in en ordinarie anställd på stället, och började prata franska. När han märkte att vi stod som frågetecken utbrast han, "Vad är detta? Ni jobba' Partille men inte kunna franska?! Visste ni inte handboll är FRANSKT?" Sedan vände han i stort sett på klacken och gick... och snubblade på tröskeln.

 

Jag ska även träffa Jasmine och hennes lilla valp en stund idag, vilket kommer bli jättetrevligt. Jasmine flyttade några timmar ifrån mig för en dryg månad sedan och är i Göteborg några dagar så det fick bli en snabb träff. Som tur är kommer hon ner i slutet av månaden och då har vi planerat in Liseberg bland annat. Min älskade bästa vän, Göteborg är så tomt utan dig.

Vi lär våra döttrar att skydda sig själva, men glömmer bort att lära våra söner att inte ofreda en kvinna. I vårat samhälle är man rasist när man protesterar när en invandrare antastar en. All jävla skit får mig fan att må illa.

 

Samhället tittar åt andra hållet när en ung tjej blir antastad offentligt, när hon blir upptryckt mot en vägg i centrala stan och stelnar till is. De tittar åt andra hållet när han trycker sig alldeles för nära henne medans han smeker henne och säger åt henne att följa med henne bort.

 

Vi behöver inte fler facebook grupper om att det är fel att antasta människor. Vi behöver fler människor som vågar agera och inte bara reagera. Vi behöver föräldrar som lär sina barn att aldrig skada en människa, inte föräldrar som lär sina döttrar att skydda sig själva. Om man som tjej vill klara sig får man bära kniv, säger människorna i hennes omgivning och hon faller ihop gråtandes efteråt och inte en enda jävel vill se.
After this fight, she'll problably never want date. Have you ever been molested? I'm talking about a grown man tryna make you go down on them. Call you names and force his self on you.

 

Jag har gått självförsvar, men det hjälper inget alls mot pistoler och knivar. Det hjälper ingenting när du fryser till is och inte kan röra dig. Och det hjälper fan inte att höra att jag borde slagit honom, att jag borde sprungit... Han borde inte ha rört mig!

Jag tolererar det inte. Jag tolererar inte att bli antastad, jag tolerar inte att bli kallad rasist för att jag reagerade när en invandrare antastade mig. Det handlar inte om hans hudfärg, det handlar om hans beteende.

Jag sitter och kollar igenom gamla bilder från Värmland. Mitt fina paradis. Det enda stället som helhjärtat känns som mitt hem. Här sprang jag som barn, här lärde jag mig hur man borstar en häst och här föddes mitt enorma djurintresse.

 

Det var här jag försökte ta på grimman åt fel håll på världen mest perfekta häst, men hade den åt fel håll. Han buffade vänligt på rätt håll av grimman och när jag vände den stoppade han in mulen i grimman och tog ner huvudet så jag nådde att ta på den. När jag inte lyckades trä grimman över hans öron vinklade han dem åt mig.

 

Jag har så många fantastiska minnen ifrån Värmland, som när vi satt på gården och sjöng "vi fortsätter spela rock n roll men vi håller på att dö" med min pappa. När min dåvarande bästa vän Johanna följde med upp och bodde hos dem, och när vi åkte upp igen förra året och hyrde stuga.

 

Istället för att få sommarlov redan 28:e maj, har alla tvåor haft två veckors praktik. Under de två veckorna valde jag att stanna på skolan och studera, samma vecka började de dock renovera mitt gamla hus. Så jag fick flytta in i det nyrenoverade Storgården, i Jonathans gamla rum (och dessförinnan, Fredriks rum). Som sagt, min skola har någon grej med att erbjuda mig mina vänners gamla rum...

 

Det är hur som helst väldigt fräscha lokaler, och det märks att det är nyrenoverat! Jag kommer direkt från ett hus med trasigt tak, hål i väggarna osv, så detta boendet är som natt och dag från mitt förra. Vi kunde utnyttja sällskapsrummet och använda kylskåpet, vardagssaker som inte alls är självklara på ett internat.

 

Jag hann inte fotografera innan jag var på G att flytta ut, så det blev lite sista minuten bilder.

 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - 2014 är inte mitt år. Min fina mormor mår ännu sämre, kommer precis därifrån och ska egentligen bara hem och packa väskan för att tillbringa natten hos henne. Tack och lov för min HLR utbildning och för alla år mamma varit nära döden, jag lyckas hålla huvudet kallt mitt i paniken. Snälla mormor, var stark, du är det bästa jag har.

 

Förutom att ta hand om mormor får jag ta hand om denna lilla kissen som tillfälligt bor hos henne. Han är verkligen helt bedårande och lämnar inte hennes sida nu när hon är dålig. Förutom när jag kommer och matar honom förstås, han verkar ha accepterat mig. När vi först träffades i torsdags ville han överhuvudtaget inte komma fram från soffan, nu springer han fram och hälsar när jag kommer.  

 

 

Jag brukar inte lägga upp mycket bilder på mig själv, men Elia fick helt fantastiska bilder på mig, vilket var jättekul. Det var dessutom utmanande att stå framför kameran, jag är van vid att gömma mig bakom den, men jag tror starkt på att det gör en till bättre fotograf att emellanåt minnas hur det känns att vara den som blir fotograferad.

Redigeringen av bilderna har jag gjort och modellen är alltså jag. ;-) Någonting som är helt otroligt är att bilderna faktiskt är fotograferade på skolan...

 

Åh, underbara sommarkvällar, finns det något finare? Igår kväll satt jag i fönstret och dinglade med fötterna framför denna fina solnedgången med datorn. Nu ska jag skynda mig att få ihop mitt entreprenörskapsarbete som ska vara inlämnat senast 00, sedan ska jag ta mig ut och fotografera om jag hinner, vädret är verkligen helt underbart!! Spenderat hela dagen ute med Oscar varvat med pluggstunder inomhus, snart kan jag äntligen ta sommarlov, bara några dagar kvar! 

 

Under detta året finns det ett väldigt begränsat utbud av bilder, eftersom jag gick in i väggen och knappt var på skolan någonting. Jag har facebook album där jag lagt upp i stort sett alla bilder jag tagit under åren på skolan, i albumet från ettan har jag 768 bilder, men från detta året har jag bara 261.

 

Tänk att jag har gått på denna skolan i tre år. Nu räknas jag officiellt som trea (äntligen!) och ser fram emot mitt sista år på skolan. Det känns helt galet att jag om ett år tar studenten, och att jag egentligen skulle tagit den i år. Det firar vi med att gå igenom arkivet, har otroligt mycket bilder från min tid här, men vi börjar med bilder från ettan, dvs 2011-2012.

Hej alla fina bloggläsare!

 

Den senaste tiden har uppdateringen blivit allt sämre och handlat mest om min psykiska ohälsa, men eftersom bloggen inte bara handlar om foto utan även om mitt liv så vill jag inte undanhålla informationen. Tvärtom tror jag det är bra att våga prata öppet om hur dåligt man mår.

 

Jag var som sagt på psykakuten i tisdags och kom hem med antidepressiva och två lugnande mediciner. I tisdags tog jag en av tabletterna vid 15:00, och blev fruktansvärt hyperaktiv. Jag slängde mig upp på stolar, fönsterbrädan, låg på fönsterbrädan med halva kroppen utanför fönstret och pratade med Oscar (tur att jag bor på första våningen), hoppade i sängen och skuttade omkring. Visserligen har jag otroligt svårt att sitta still i vanliga fall, men så hyper är jag inte.

 

Men ingenting varar förevigt, så 17:00 - 22:00 sov jag som en stock tills Oscar väckte mig. Gick och la mig vid 01:00 igen och sov tills Oscar väckte mig vid 08:00. Därefter gick jag omkring som en zombie hela dagen och ansträngde mig för att inte somna ståendes medans ögonen gick i kors. Balansen var helt rubbad och jag kom på mig själv med att blunda stup i kvarten. Trots det lyckades jag hålla mig vaken tills eftermiddagen då jag fick 1-2 timmar sömn innan jag vaknade med andan i halsen och slog Oscar. Jag flög upp skitförbannad över att han inte förstod att det var middag (jag drömde att jag missade middagen och var jättearg över att Oscar inte ville dra och äta).

 

Jag som hade taggat att umgås med Toivo var så seg att han åkte hem efter en halvtimme igår. Idag har jag mått rätt bra men jag har inte tagit mina tabletter än och fasar lite över det. Usch!

 

Jag är motståndare till såkallade lyckopiller, jag anser att dagens läkare är för snabba med att medicinera oss. Vi tar medicin för allting men förtränger varför. Men när läkaren säger att han hade lagt in en på psyket om man inte hade trivts på skolan så biter man ihop och äter sina piller. Hur negativt det än är att jag är levande begravd och drömmer mardrömmar, så håller jag mitt humör i schack. Mina aggressionsproblem försvinner helt och hållet. Det borde ju vara positivt.

 

 

Igår spenderade jag alldeles för många timmar på psykakuten i Göteborg, någonting jag aldrig i mitt liv trodde att jag skulle göra. Det var en rätt läskig känsla. 

 

 

Tjejen framför mig verkar vara i min ålder och småpratar med sin pappa. De är lika varandra, och jag tänker att hon iallafall har sin pappa där i väntrummet. Väntrummet är trevligt inrett, ljusa gardiner och väggar, svarta och sköna fotöljer, nästan alla stolar är fulla. Östra psyk... Det enda som skiljer oss från allmänheten är de blå banden på våra handleder, våra dystra uppsyner (fast hade jag sett dem på stan hade jag aldrig gissat att de mår skit). En fikadel med kaffe, vatten och varm choklad finns. Under mina timmar har de fyllt på med mackor två gånger. Jag börjar bli trött på att vänta, några som kom efter mig har redan åkt hem igen. Men betyder det att jag gjorde rätt i att åka in? Borde jag stannat hemma? Oron är snanare trötthet och rastlöshet nu. Under mina timmar kommer det en ung tjej, smal som en pinne, som de vill väga, ett arabiskt par som kedjeröker på uteplatsen i flera timmarmen också en ung tjej som kommer med ambulans. 

 

En man i 30 års åldern anländer med polis och går liksom ambulanstjejen före oss andra i kön. Så jag väntar, sitter på den svarta stolen, pillar på armbandet och väntar och väntar och väntar. Jag har suttit här i 5 h och får inte gå ut och handla, för det är snart min tur. Det var åtminstone vad dem sa för två timmar sedan. Nu börjar jag undra hur länge jag ska sitta här."

 

När jag hade skrivit den sista meningen så blev jag inkallad till läkare. Efter en timmes samtal bestämde han sig för att skicka en remiss till min läkare, och skicka hem mig med två olika sorters piller (ett lugnande och ångestdämpande, och ett lugnande och sömndrivande) samt antidepressiva droppar. Han sa att eftersom jag trivs på skolan så ville han inte lägga in mig utan det är bättre att jag stannar i miljön jag trivs med.

 

För att lätta upp det trista inlägget lite slänger jag in tre studentbilder!