Kollapsen närmar sig

2014-11-13 19:33:00/Permalink/Mitt liv 2014/

Nu har det gått ett bra tag sedan jag skrev någonting igen. Efter att spenderat nästan tre dagar i sängen bestämde jag mig för att åka hem till mamma igen. Nu har jag återfått lite av energin, och ska försöka bocka av så mycket som möjligt på min "att göra lista" - och hoppas på att det minskar all stress innan jag kollapsar totalt. Jag kan inte sova ordentligt längre, så frågan är om det är dags för ett besök hos psykakuten också och be om lugnande igen.

 

Jag har varit på möte och skolan överraskade mig med att berätta att de tänkte plocka bort en kurs för mig. Så mycket ångest jag har haft över den kursen alltså. Läraren har tidigare varit min mentor och vi har inte gått ihop alls under åren på skolan, och jag var inte välkommen på den förra kursen, så det är skönt att jag slipper genomlida den psykiska påfrestelsen att har lektion med människan. Annars går det dåligt i skolan, hög frånvaro som börjar märkas nu. Måste verkligen skärpa mig, men det är så löjligt svårt.

 

Självklart har det börjat strula med kärlekslivet också. Ett rejält ångestanfall till och han sticker, den pressen mot axlarna får mig att se rött. Mitt hjärta går sönder av tårarna, men det är orden "jag orkar inte en gång till" som får mig att vilja spy och slå ner allting i min närhet. Jag valde inte att bli sjuk, jag vill vara din friska flickvän med ett starkt psyke men jag är så svag just nu, jag behöver någon att lita på, någon som inte viker sig, någon som inte går för minsta lilla motgång. Är det så mycket begärt? Så idag har vi bara spenderat några minuter i telefon med varandra, resten av tiden har jag spenderat på eget håll... Som att ångesten skulle försvinna bara för att jag blir lämnad annars, måste vara enklaste sättet att förminska någons sjukdom någonsin.

 

 

Jag vill bara bli frisk, och ha någon som vågar kämpa för mig. Är det så mycket begärt?

 

Edit: Jag vill inte framställa honom i dåliga dager, så vill inflika att han är en jätte fin kille, han verkar bara ha 0 erfarenhet av detta sedan innan och det krossar hans hjärta att se mig såhär nedstämd.

Jag förstår honom. Och jag förstår dig.
När jag mådde psykiskt dåligt när jag var yngre så tyckte jag att alla i in närhet skulle stå upp för mig och hjälpa mig. Och jag tyckte det var elakt av dom när dom inte gjorde det. Men dom visste ju inte bättre? Det ÄR mycket begärt att kräva att någon ska finnas där när man mår psykiskt dåligt. Om man inte har erfarenhet av det själv så är det oerhört jobbigt för de anhöriga och de tär även på dom. För dom är detta supersvårt, dom vet oftast inte hur dom ska bete sig gentemot en, vad dom ska säga och inte osv. Och som sagt, om dom inte har erfarenhet av det själv så kan dom aldrig sätta sig in i din situation hur dåligt du faktiskt mår, för psykisk ohälsa är ju en sjukdom som inte syns SÅ mycket utåt. Man kan se på en person att den är nedstämd eller ledsen tex men man kan aldrig förstår hur illa det är. Hänger du med?

Jag vill inte låta hård men jag hade inte blandat in mina anhöriga i mitt psykiska mående igen, jag vet att det finns otroligt bra och kompetent hjälp att få från professionella och jag skulle direkt vända mig dit nästa gång. Sedan skulle jag ändå önska att mina anhöriga fanns där och kanske skulle fråga hur det har gått på ett möte eller så men utan att blandas in allt för mycket. Tror det skulle bli bäst så.

Bra i alla fall att du får slippa en kurs i skolan! :)

Oj vad jag känner igen mig i det här! Nu har båda jag och min pojkvän problem med ångest och han har även problem med alkohol, men just det där... "Jag klarar inte av det här mer" har han också sagt, och det här att man vill att någon ska kämpa för en... Samtidigt så har jag kämpat ensam för oss nu ganska länge och jag behöver själv någon som kämpar för mig...

Jag hoppas verkligen att det löser sig för er! <3