Fem timmars skypande med Oscar inatt, längsta skypesamtalet i mitt liv. Jag är helt död, jobbigt att dygna, haha. Jag hade förberett ett jättelångt blogginlägg som berättar varför jag är så oaktiv på bloggen just nu, men jag är inte redo att berätta. Men låt mig säga såhär, I wanna live not just survive tonight. Dödsångesten kryper upp längst min ryggrad och ibland glömmer jag bort att jag är fri och att det inte var såhär det skulle bli.

 

En vacker dag står han där med ett draget vapen. En vacker dag finns jag inte mer. Snälla, låt det vara många år bort. Det finns så mycket fint i denna världen jag vill hinna uppleva. Så jag förlorar rösten genom att sjunga alla mina favoritlåtar, sover för lite och är lika frispråklig som vanligt. Jag antar att min kamp är förlorad, så jag kan lika väl göra min sista tid på jorden så fin som möjligt.

 

Jag är så jävla rädd. Spring för livet om det är dig kärt, att slå tillbaka, det är det inte värt.

 

Mitt humör går verkligen upp och ner något fruktansvärt. Ena minuten är jag på topp, andra knappt medveten om att jag lever. Vissa dagar är betydligt bättre än andra, igår var en av dem. Alla tvåor samlades vid sjön, lyssnade på go musik (Meduza), drack, grillade och försökte värma oss vid elden. (Förutom Oscar som eldade upp lite av sin sko istället...) Påväg hem bestämde sig Toivo, jag och Oscar för att sova i en stuga istället. Noll värme, noll isolering och ett tunnt täcke som inte hjälpe alls. Jag fick knappt någon sömn alls, låg och skakade av köld hela natten. Vi var garanterat de sista från festen iallafall, 06:30 kom vi hem igen.

 

Det var ingen pigg tjej som storstädade rummet idag, satt på djursjukvård och övade på att spjälka gosedjurens ben och kväva låtsaseld med en brandfilt. Eller som fick vänta på rumsbesiktningen så länge att tre bussar hann gå innan avfärden hem. Dessutom fick jag inte nyckeln till mitt nya rum eftersom det inte var utstädat än, så jag löser det på måndag istället. 

 

Bilder ifrån Lillasysters spelning i Göteborg i helgen 

Kommer ni ihåg att jag var hos rektorn för ett tag sedan och la upp en plan för min skolgång? Förra veckan var det dags för möte hos henne igen, denna gången med 14 andra elever angående förändringar som sker på mitt naturbruksgymnasium. 

 

Då fick vi av misstag (en elev såg det i lärarrummet, tog kort och spred bilden till resten av årkursen) reda på att våra läsårstider är förändrade totalt. Det här är fruktansvärt krångligt att förklara för utomstående, så är det något ni undrar så kommentera gärna så förklarar jag ännu tydligare.

 

Som kompensation på att vi behöver ha 4 v praktik under sommarlovet, har vi alltid fått sluta i maj månad. Det är inte lagligt att vi elever har praktik över sommaren - så det kommer att tas bort. Problemet är att min klass hamnar i kläm - vi måste ha sommarpraktiken och samtidigt slutar vi i juni. Det innebär att vi får två månader extra skolgång. Vi begärde ett möte med förvaltningschefen som skickade två personer strax under henne. Detta ledde inte till någonting alls, bara mer undanflykter, "det är synd om er men vi nästa år kommer det bli jättebra." Vi är inte kvar nästa år, så varför ska vi lida? Alla våra lärare försvinner, några enstaka är kvar, så under sommaren ska de lyckas hitta nya lärare i alla ämnen. De kan inte garantera att de kommer hitta lärare på den korta tiden, men de kan garantera att om ett år är allting jättebra. Vi förlorar våran kvälls- och nattjour och istället ska lärare börja arbeta helg, kvällar och nätter. Vilken lärare vill ta det jobbet? Dagens lärare har det svårt nog att hinna med, att börja arbeta OB utöver sina lektioner är dem knappast intresserade av.

 

Det finns så mycket mer att säga, men jag sätter punkt här, för denna gången. Har ni frågor så ställ dem gärna så svarar jag. Bifogar en bild från artikeln i Boråstidningen. Häftigt att jag faktiskt blev intervjuad i media o är m detta, på elevernas intiativ. Media var inte välkomna, liksom personal på skolan, på mötet med förvaltningen enligt vad ledningen påstår är för att vi elever ska våga säga våran åsikt. Snopet när vi lämnade mötet och en och en droppade ut till media istället.

 

Bild ett: Studentfotograferingen 

Bild två: Stina & Erika

Bild tre: Lantbruksklassens utspring

Bild fyra: Hästklassens utspring

Bild fem: Djurvårdarnas utspring - min gamla klass 

Bild sex: Alla klasser på studentfotograferingen!

 

Igår sprang tiden förbi, umgicks med fina Elin i flera timmar från min förra klass. De tar studenten imorgon, vilket känns helt galet. Så hjälpte henne att packa ihop och tömma sitt rum, skönt med lite kvalitétid såhär i slutet! När jag och Elin började ettan så klickade vi verkligen inte. Hon tjatade hela tiden, gick mig på nerverna och följde efter, och alla pratade om det bakom hennes rygg. Tillslut sa jag åt henne att hon pratar alldeles för mycket och att vi inte kunde umgås för jag stod inte ut... Jag kommer ihåg att hon svarade att hon försöker tänka på att inte prata hela tiden och jag tyckte inte det märktes. 

 

Det tog oss faktiskt två år innan vi började umgås. Men förra året började vi umgås ensamma och fick gemensamma vänner vilket var väldigt trevligt.

 

Hallå! Nu har det varit tyst ifrån mig ett tag och kameran har mest fått ligga på hyllan, men idag tog jag mig äntligen ut på en fotostund igen. 

 

   

 

Känns som livet går på repeat, en sönderspelad låt som vägrar lämna mig ifred. Jag tänker fortsätta kämpa, död är inget val. Är det någonting din död lärde mig var det att aldrig ge upp, att aldrig ge vidare denna smärtan till någon annan! Men jag förstår att du gav upp, spottade på livet och drog till himlen istället. Det gör så ont, min prinsessa är begraven under jord. Min prinsessa kommer aldrig mer öppna ögonen. Jag önskar att du kunde se hur mycket jag saknar dig. Om jag bara kunde göra allting ogjort igen. Det har gått sex år sedan du försvann, helt sjukt. Fyllde 19 förra månaden medans du inte ens fick fylla 15 år. Jag har upplevt så mycket, jag sjunger mycket men jag skriver ingenting längre. Blev erbjuden ett bokkontrakt med allt jag skrev i samband med din död, men jag kunde inte förmå mig att publicera det, än idag känns det lika främmande. Du var verkligen fantastisk och på många sätt la du ribban för min blivande flickvänner. Jag är tacksam för allting du gett mig, även din död lärde mig så mycket värdefullt. 

 

Jag trodde faktiskt aldrig jag skulle falla för någon på riktigt igen, men när troskillen lägger armarna om mig känns det som jag har hittat hem igen. Och för första gången är jag helt övertygad om att du inte hade något emot det. Du hade älskat honom, precis lika mycket som jag gör. Jodå tjejen, han är precis lika knasig som smeknamnet. Det är väl därför han råkade springa iväg med mitt hjärta. 

 

 

 

April firades in med att jag ställde mig framför kameran för omväxlingsskull och skadade mig. 

 

Jag skrev ytterligare ett till inlägg om min hudvård, tog detaljbilder på huset på internatet, gick vilse i skogen, åkte på dagsutflykt till hornborgasjön för att fotografera tranor, Skövde och Sjötorp påväg till Värmland - otroligt sjuk.

 

På sätt och vis känns det som jag har hunnit jätte mycket denna månaden, men samtidigt känns det som jag inte gjort ett dugg. Jag fyllde även år och träffade mina älskade syskonbarn, somliga flera gånger under månaden! 

 

Månadens debattinlägg handlade om vänsterextremister, och månadens favoritbild är efter mycket funderande följande tranbild.